Chernobyl Diaries

Chernobyl. Intetsägande collegeungdomar. Bilen slutar fungera. Det blir mörkt ute. Ett ganska klassiskt koncept till skräckfilm, där miljön egentligen är det enda som sticker ut. Och det ska sägas direkt - jag såg inte den här filmen för att det var en skräckfilm, jag såg den för miljöerna. Lite som en naturfantast kan sitta med erektion framför Animal Planet satt jag med en genant bula på jeansen under stora delar av den här filmen. Pripyat, eller tjernobylstaden, är något av min våta dröm. I mina ögon vilar det nämligen något väldigt vackert i en stad som hastigt övergetts, och som nu håller på att ätas upp av naturen.

För mig med bulan i byxorna blir det således en väldigt trevlig film, framförallt inledningsvis då det blir en hel del snygga vyer från staden.

Men som skräckfilm? Njae, karaktärerna är torra (även om det var ett bra val att göra den busige storebrorn till huvudperson istället för den tråkige lillebrorn som kändes mer amerikanskt stereotypisk). Storyn innehåller i övrigt inga störra överaskningar. Innan jag såg filmen hade inte läst ett ord om den, men ändå gick det i stort sett från ruta ett att lista ut hur filmen skulle sluta. Den enda överraskningen var väl nära-björnupplevelsen.

Därmed inte sagt att den är helt kass. Klarar man av torra karaktärer och överdrivet skakiga handhållna kameror så är det helt godkänd. Dessutom utspelar sig stora delar av filmen i dagsljus, något som är relativt ovanligt i filmer av den här sorten. Tummen upp för det.

Två diddar of awesomeness, absolut inga boobs trots att en av tjejerna var hyffsat tight, dåligt med hunks och dåligt med gore.






//Nomman